Svealandsmästerskap

I helgen har det varit Svealandsmästerskap och banorna i Södertälje (som för den delen skall användas till SM nästa år) känner jag väl eftersom jag då och då kör förbi där när jag är ute och tränar. Också banor som jag tycker är alldeles lagom rullande och böljande, bortsett då möjligen från de småvarv som används i slutet på linjebanan, de tar ut sin rätt alldeles för väl i mina stackars ben.



Började med tempo på lördag och på vägen dit försökte jag trösta mig med att det är bättre att köra tempo än linje i det trista regnväder som rådde. Sträckningen kräver lite taktik då det är en tempomässigt hyfsad backe tidigt där det gäller att köra precis lagom hårt så man inte tappar för mycket tid men ändå orkar köra på för fullt resten av sträckningen där det går att hålla rätt bra tempo. Målbacke tycker jag är lite taskigt på tempolopp men och andra sidan är det inget mer att tänka på då heller, bara att använda det sista för att försöka ta sig upp.



En titt på startlistorna innan loppet hade avslöjat att fältet inte var mycket starkare än att man skulle kunna hamna hyfsat till men jag blev ändå förvånad när jag var på väg till resultatlistorna och fick höra att jag hade bråttom för jag skulle upp på pallen. En pallplats är alltid en pallplats och det kändes väldigt roligt!

Dagen efter var det dags för linje. Bättre väder och vi hade årets största lag då hela elitlaget plus lite bonus var med. Taktiken var offensiv och som de flesta andra lag planerade vi att vi måste vara med när något händer. Det lyckades ganska bra då det redan under första milen började delas upp och jag fanns med i en främre grupp tillsammans med Simon. Vi var 7 stycken och jagade en grupp om 3 framför oss. Idel starka namn så jag anade att det skulle kunna fungera och sa åt Simon att ta det lugnt och spara sina krafter. Visste att han hade god form så jag fokuserade på att göra så mycket jobb i utbrytningen att ingen klagade över att Simon bara satt med.



Vi samlade ihop oss med de 3 därframme och det blev lite taktiskt och gnälligt ett tag vilket passade bra då jag redan hade börjat känna mig stekt. Jag och Simon fick turas om att täcka några attacker innan Simon kom iväg och fick en bra lucka tillsammans med Daniel Lundvall från Vallentuna. Passade ännu bättre då jag helt kunde strunta i att gå med runt i vår grupp bakom.



På långvarvets rejälaste backe blev det dock riktigt hård körning och när Jonas Ahlstrand ifrån Team Cykelcity gick iväg kände jag mig på gränsen till att explodera bara av att gå med i gruppen så jag klarade inte följa attacken. Något som grämde mig då jag visste att det innebar att Simon skulle få det rätt tufft där framme. Vi var nu uppdelad i 2 grupper om 5 och avståndet framåt växte fort samtidigt som det visade sig att vi hade evigt avstånd bakåt och var därmed säker åt det hållet, extra säker när vi kom in på kortvarven och lyckades varva och därmed plocka av klungan.



Jag siktade in mig på att på något sätt försöka överleva de 6 gångerna uppför målbacken:

Första gången gick det jämnt och snabbt, låg på gränsen till kramp men var kvar och kände att jag snabbt återhämtade mig så fort det planade ut lite.

Andra gången blev det attacker och precis på snöret lyckades jag hänga med, Gustaf Wangel från Valhall släppte men lyckades komma ikapp igen.

Tredje gången gick det lugnt upp och jag var evigt tacksam.

Fjärde gången bestämde sig Alexander Gingsjö, Vallentuna, för att det skulle gå jämnt och hårt igen och halvvägs upp fick jag slänga mig åt sidan med kramp och var tvungen att frihjula lite för att kunna sträcka ut benet.

Femte varvet var jag själv och höll mig på gränsen just under kramp.

Sjätte varvet var äntligen det sista och jag blev frånkörd uppför av några småbarn i publiken, ville bara i mål!



Lagom tills jag kom i mål var det dags för prisutdelning och till min glädje visade det sig att jobbet hade gett utdelning Simon hade fått nytta av sin form och lyckats knipa en pallplacering och bronset. Vackert, kändes som en till bra dag på Svealandsmästerskapen!

Resultatlistor finns här

Inställt, en trend! Nu också Glasrikeresan

Det tycks gå en allt större trend i lopp som ställs in: Örebro (2 gånger), Anundsloppet, Cykelcity Grand Fondo STHLM, Söderhamns 3-dagars. Senast i raden är nu Glasrikeresan som valt att ställa in vilket tydligen skall bero på att man inte fått tillräckligt med anmälningar ifrån elitcyklisterna.



Vad jag vet hade inte ens anmälningstiden för Glasrikeresan gått ut ännu nar man valde att ställa in, själv hade jag i alla fall ännu varken anmält mig eller helt bestämt mig om jag ville köra eller inte.



Jag kan tänka mig att vissa varit lite fundersamma över den rätt höga anmälningsavgiften. Både för en enskild individ och även för en klubb som skall till att anmäla ett lag kan det vara en rätt stor summa att lägga upp. Jag förstår givetvis att det går åt mycket pengar för att driva runt ett lopp av denna sort och det är klart att det även kan berättigas till viss del med den stora vinstsumman, men där är det en svårbalanserad avvägning. Jag tror att de flesta som kört varit väldigt nöjd med loppet och betalt för själva loppet och utmaningen mer än vinstsumman, för helt ärligt är det inte så många av deltagarna som ens från början egentligen är med och har en mätbar chans på den.



Men jag ska inte klaga så mycket eftersom jag ändå funderade på om jag verkligen skulle köra loppet, resterande säsong (vad som nu är kvar av den) för min del beror nog fortfarande lite på hur jag känner efter helgens Svealands. Nu behöver vi åtminstonde inte dela på elitlaget för att vissa ville köra Söderhamns 3-dagars och andra Glasrikeresan. Istället blir alla kvar på hemmaplan.

Teknologisk sifferfreak

Det är olika saker som driver oss alla. Något som jag nu märker mer och mer hur det driver min motivation är siffror och grafer.



Ju mer jag lär mig om Golden Cheetah, som jag använder som träningsdagbok sedan jag skaffade wattmätare, desto mer sugen blir jag på diverse pass. Senast är det Performance manager och Bikescore som jag pluggat på om, särskilt bra var ovan videoklipp om hur perfomance manager skall användas.



Är bara lite synd att jag inte använder watt i allt jag gör så jag kan basera performance manager på bikescore. När det är tempocykel har jag inte watten men det har jag förberett för att kunna ordna om jag känner för det (och om jag kan förmå mig att frångå min tempoklinga) men på spinningen kommer jag aldrig ha watt så det är tur att TRIMP finns tillgängligt också, som bygger på puls.



Hoppas kunna använda mig av det för att trycka fram en liten toppning till Svealands, åtminstone genom att höja stressbalansen så långt det går. Den där motivationsdippen är väll inte helt avklarad men för just Svealands känns det roligt eftersom man slipper långa tråkiga resor och det är på en bana som är underhållande och förhoppningsvis rätt passande!

Esses pokémons e suas gambiarras

Tour of Jämtland

Mitt Tour of Jämtland blev en ny besvikelse och nu börjar det tryta med motivationen och självförtroendet på cykeln.

Första etappen var en publikfriande prolog mitt inne i Östersund. Första kilometern är teknisk och där körde jag återhållsamt på gränsen till fegt, hade inget att vinna på att satsa och ta chanser ändå. Längs det mer lättåkta partiet kändes det dock rätt ok och lite tryck tyckte jag mig ha. Totalresultatet blev dock en placering en bra bit ner i listorna.

Nästa etapp var drygt 15mil till Vemdalen. En lätt start följt av hårda sista 6mil med rejält med backar. Till en början kände jag mig skraj i klungan, de senaste 2 smällarna hade påverkat. Jag lyckades dock komma över det men precis när det började bli allvar, i roten på första backen med bergspris, så hände det igen. Ett par killar krokar ihop precis framför mig. Jag hoppar bock över cykeln och klarar mig på fötterna springande ner i diket, men styret blir snedvridet och innan jag fått på kedjan är det ännu en gång en långt jakt som väntar. I toppen på backen har jag tagit mig upp till bil 2 i karavanen, men närmare än så kommer jag aldrig. I den regniga utförslöpan gör det sneda styret mig oerhört osäker och sen har avståndet växt och det är det bara att försöka gneta sig i mål tillsammans med några få andra.

Efter den avslutningen är jag så less redan inför 2:a etappen att jag innan start börjar psykiskt ställa in mig på vad som ska hända när etappen startar uppåt med flera kilometers klättring. När krönet skymtas och klungan ökar lite det sista upp, så måste jag istället sakta ned något efter att ha haft det för kämpigt sista biten. Avhängningen är ett faktum med drygt 18mil till mål. Testar att bomba på nedför för att se om det slår av därframme men både klunga och karavan försvinner snabbt. Trött och less letar jag bara efter ett bra tillfälle att kliva av men hittar inget och vi samlar ihop oss till som mest 6 pers som går runt i ett rätt bra tempo. Jag sitter dock fortfarande bara och tänker på olika brytpunkter då jag ska kliva av men envisas ändå med att fortsätta tills dryga 15mil då det börjar regna och kvastbilen kommer som en räddning.

Nu sitter jag på Hotell TOTT och ser ut på utsikten över Åre och ska ta en dag i bubbelpoolen medans klungan kör Trondheim - Åre. Eftersom jag inte fullföljde igår får jag inte starta idag och inte är jag intresserad av det heller. Alla dessa DNF i listan känns trist och frågan är om det inte blir några DNS nu tills lusten återkommer.

Velofond och vidare

Benen fungerar hyffsat bra och när man är så pass siffertokig som mig så är det glädjande att kunna se positiva tecken på wattmätaren efter passen också, sånt håller förhoppningarna uppe och gör att man vill fortsätta hålla igång och träna.

Men det är för mycket annat strul som jag att jag tappar engagemanget en smula:
Första racet sen U6, Velofondo Vårgårda, blev det inte mycket av. Ett bra träningspass men rent skit tävlingsmässigt. Först blev det en stor klungkrasch som jag precis lyckades undvika att bli inblandad i, bara tippade lite lätt ner i högen av cyklister. Sen jaga-jaga-jaga i 3 mil. Kom ikapp lagom tills Cykelcity gick upp och bombade kantvind. Folk framför släppte och man var återigen i en gruppetto. Därifrån fick jag först ekerbrott så hjulet gick in i bromsarna. Därpå rätt snart också punktering. Då var humöret allt annat än på topp och jag gav upp.

Humöret lyftes dock genom sällskap av en väldigt trevlig publikskara i en trädgård i Öra som bjöd på grillad korv, kaffe och hallonpaj medans jag väntade på att flickvännen skulle hitta fram och plocka upp mig. Enormt plus både för deras gästvänlighet och entusiasmen som de hejjade på alla med!

Framåt så har jag nu också sett att Söderhamns 3-dagars som skulle bli min formtopp för året är inställd. Visserligen finns Glasrikeresan att istället köra den helgen men just nu känns det ändå som en besvikelse.

Dessutom ser det lite trögt ut med Tour of Jämtland för tillfället och det är inte långt kvar.

Kanske ska satsa på någon sport där man inte är beroende av material, arrangerade tävlingar eller av andra för att kunna träna eller tävla, enmanspingis kanske?