VM i Köpenhamn, fotoserie

Jag och ungefär 250000 andra var och såg på herrarnas linje-VM. Strålande sol och grym stämning gjorde det till en grym dag och jag måste faktiskt säga att även om jag gillade både banan och den slutlige mästaren bättre när jag såg VM i Mendrisio så var det bättre stämmning i Köpenhamn!

Damernas lopp på lördag, här Sara Mustonen

Extremt oval klinga på Chris Suttons reservcykel

Tyskarna hade ett och anna fint hjul med sig, ser ut att vara del av HTC's lager

Gillbert hade en och annan cykel med sig, längst ut 1 av de 2 som stod som reserv, sen körde han på 1 och hade 1 på taket på servicebilen...

Såhär såg det ut stordelen av loppet, Tyskland (Främst Grabsch) och England (främst Wiggins)låg och drog hela klungan.

Här skymtas 2 av svenskarna i klungan, Kessiakoff och Lövkvist.

Gillbert och andra sidan, höll sig i skinnet och var mycket bland de allra sista

Vår plats i solen, 75m från mål med en storbildsskärm närma till hands

En och annan cykelfans hade letat sig dit. Främst danskar, norrmän och svenskar. Dock väldigt lite engelsmän trots deras stora chans. Det blev påtagligtt tyst när Cavendish vann

Mållös

Det där med att cykla utan att ha egentliga mål framför mig är verkligen inte min grej!

Konstaterar snabbt att cyklingen är något som för egen del drivs väldigt mycket av tävlingsinstinkt, och utan tävling framför ögonen så tappar jag lätt drivet. Tycks också som om benen tappat drivet samtidigt, för sällan har jag väll kännt mig så försurad i benen så länge som nu.

Försöker hitta lite glädje i att köra cross och hitta nya vägar, och det fungerar till viss del, men ärligt talat är det troligen mest för att jag har någonstans i bakhuvudet att det finns den där STHLM Cyclocross som jag eventuellt kan köra. Annars blir det mest vila när jag tänker mig att bara spontanköra de dagar jag känner för det. Det är visserligen en godkänd del av upplägget just nu men om det blir alltför slappt så blir det ingen poäng med totalvila lite längre fram så ett visst moment behöver jag ändå hålla igång.

Sen får jag hoppas på att de är lite snabba med att börja komma med lite hintar inför hur säsong 2012 ska se ut, så får jag något nytt att sikta in mig på.

2 uttalanden jag är osäker på om jag kommer hålla

Med den tveksamhet och osäkerhet som sig bör när det gäller mig så har jag nu konstaterat 2 saker:
1. Säsongen är över! Sista tävlingen blev Svanesunds och sista loppet blev Roslagshösten, så har jag iallafall tänkt mig just nu. Sen återstår ju Sista Chansen som jag tidigare tänkt mig köra, men chanserna att jag ska stå på startlinjen i Ramnäs känns försvinnande liten. Sen är det också CX i Kungsträdgården som jag körde ifjol och kanske får för mig att ställa upp i igen, får se när det väl är dags. Men det ser jag för min del i och för sig inte som en tävling, utan mer som ett jippo.

Träningmässigt har jag dock gått över till ett mer spontantänk där strukturerade pass får stå åt sidan till mer utav att köra vad jag känner för när jag känner för det, bara för att hålla igång lite. Detta fram tills vädret blir alltför höstruskigt och det är dags för totalvila och ladda om inför nästa säsong, vilket leder mig till...

2. Nu blir jag veteran/gubbe/H30! Det är inte första gången jag tänkt mig att köra H30 kommande säsong, det är 3:e och jag har varit mer fast besluten om det tidigare. Men någon gång skall det ske och just nu är både inställning och förutsättningarna runt om sådan att jag officiellt är inställd på H30 kommande år.

RH

Eftersnack och välbehövligt kaffe

Har egentligen gett upp nu men ändå anmält mig till Roslagshösten igår, något ville jag ju ändå göra denna söndag och det blir alltid lite tävlingsinstinkt längst fram i ett motionslopp så jag var inte orolig, det skulle bli åkning.

Började ganska lugnt och höll mig ifrån att göra något aktivt tills vi åtminstone kommit inom gränsen för 10 mil kvar.

Milen rullade på ganska lättsamt och ett par utflykter i smågrupper avslöjade att det var rejält med vind som begränsade småutbrytningars möjligheter lite extra utöver hur pass effektivt det begränsas ändå, på de ganska långa raka öppna och breda vägavsnitten längs Roslagsloppens banor.

Med nätt 5 mil kvar kommer man dock in i ett litet avsnitt med en mindre småkuperad och svängig väg där man snabbt kommer utanför klungans synfält. När (vad som visade sig vara) gamle Cykelcityåkaren Patrik Stenberg drog iväg för miljonte gången så bestämde jag att det kunde vara ett bra tillfälle.

Det visade sig också fungera väl då vi hade tillräckligt med lucka efter detta avsnitt för att även hålla undan på den långa breda rakan efteråt. Med dryga milen kvar började vi så känna lite på varandra och med ca 5km kvar började vi bli så försiktiga och avvaktande mot varandra att det började kännas rent löjligt på ett motionslopp, men det är ju å andra sidan ganska roligt och bra att träna lite på.

Med kilometern kvar lyckades tyvärr Stenberg kontra på en av mina attacker och när jag skulle följa högg det rejält i bägge benen och jag var tvungen att sätta mig ner och gå ner på ren urtrampsnivå innan jag kunde komma igång igen in mot mål där det erbjöds såväl påfyllning med mackor, kaffe, godis och korv som massage, härligt värre!

Svanesunds 3-dagars

Då är 3 dagar i Svanesund återigen genomförda, ett lopp som jag kört i många år men sällan klarat mig undan regn och stormvindar på. I år var dock ett lysande undantag, blev aldrig mer än hotande moln och ett par droppar under uppvärmning till prolog samt tempo, strålande!



Årets upplaga fullkomligt kryllade av norskar och ungefär ½ elitklungan var norsk. Duktiga norskar visade det sig också då framförallt Team Ringrike hade starka åkare med som gjorde det hårt och som abonnerade på de högre placeringarna i resultatlistan.



Prologen på Svanesund är extra kort och extra vidrig eftersom det är en backprolog. Även om jag tycker mig i övrigt ha utvecklats från år till år så har jag på denna prolog kört sämre för varje år. Därför hade jag nu lagt in ett par pass extra med backträning i Tullinge där jag höll särskild koll på wattmätaren för att se vilken sorts pace-teknik som gick fortast för mig. Upptäckte att trots att det bara handlar om ca 2 minuter så lönade det sig att hålla igen något i början och få en något jämnare wattkurva, jämfört med att pressa max från start och försöka stå ut så länge som möjligt. En annan fördel som detta förde med sig var att trots att det gick fortare var det inte lika oerhört plågsamt eftersom jag inte fick den där totala mjölksyrechocken innan jag ens var iväg från startblocket.



Dagen efter var det dags för GP och tempo. Insåg att det bara var mitt tredje GP för året och det finns en anledning att jag undvikit dem under säsongen. Avhängd och varvad blev resultatet efter att ha hållt till för långt bak i klungan. Mer peppad för tempot och det är en rätt rolig och omväxlande tempobana. Trots att jag bara provat att köra på watt en enda gång på tempolopp så saknade jag redan den möjligheten och insåg redan innan vändpunkt att det hade varit en lite för hård start. Kan dock ändå inte vara missnöjd så länge jag kör bättre än tidigare år, även om det inte räcker särskilt långt i elitklass tempolopp.



På söndag avrundas det hela med linjeloppet och här var det offensiv och hård körning, klungan splittrades upp i små grupper som återsamlades och återigen sönderfördelades ett antal gånger. I början gick det så pass hårt och jag hade det så jobbigt att jag tappade lusten att vara tävlingsinriktad, blev mer utav att haka sig kvar än att försöka sig på något. Ungefär halvvägs in i loppet så hamnade jag dock i vad som kom att bli huvudklungan men närmast kan kallas gruppetto och där var tempot så lugnt och fint att jag tänkte att jag går med runt bara för att slippa ännu ett fult och hemskt DNF i listan. Kom i mål långt efter norske segraren men då halva klungan klivit av kändes det ändå rätt skönt att ha trampat hela vägen.