I helgen gick en av mina absoluta favorittävlingar, och till på köpet så vann en av mina favoritcyklister och han gjorde det med stil!
Jag har en Taxc DVD med Lombaridet runt där man bland annat kör Madonna de Ghisallo och jag antar att den har gjort att jag ger tävlingen lite extra uppmärksamhet. Har vid ett par tillfällen utnyttjat denna DVD till spinningpass också, försökt lekt Roberto Vacchi och pluggat på ordentligt om banan, Ghisallo, vinnarna och årtalen för att sedan kunna återberätta samtidigt som jag hållit passet, åtminstone jag själv har tyckt det varit rätt roligt.
Det är ändå något särskilt med denna italienska höstklassiker. Den är liksom sista chansen att få se lite cykel och ger uppfattningen om att vara lite sådär härligt avslappnad som sena och avslutande tävlingar kan vara. Dessutom är den ofta vunnen på ett snyggt sätt utifrån en utbrytargrupp som har formats av de rätt tuffa klättringarna (för att vara ett endagarslopp) Från årets upplaga: "-This is the way races should be won, just attack in the last 10k's, and riiiiide!"
Det sorts trycket i pedalerna och den sortens åkstil önskar jag verkligen att man kunde stå för själv. Men med tanke på att min helg blev 2 timmar cykel på lördag och 35 min på söndag istället för planerade 3timmar på lördag och 4-5 timmar på söndag så har man evigt långt till några Cunego-ben.
Hittade också en förklaring om den tatuering man kunde se på Cunego's arm och kan bara hoppas att har står för det på allvar. Man får ju tyvärr lite lätt gnagande onda aningar så fort någon gör något utöver det normala numer.
No comments:
Post a Comment