Har varit lite status quo i både känsla, form och motivation den senaste tiden. Mest känt mig fet, trög och omotiverad. De 2 senaste passen har varit rena katastrofen där jag fick avbryta ena efter bara 35min och inte kunde mer än rulla runt i stilla tempo på nästa.
Jag hoppas dock att låg vätskenivå och extrem värme (inne på gym) var anledningen till den första och sommarfest med företaget och bara 5 timmar sömn anledningen till det andra.
Idag lyckades jag så äntligen få till ett pass som kändes både motiverande och bra. Blev ett 3½ timmes distanspass solo i fint väder efter att ha återhämtat mig med en 12timmars natt. Kändes riktigt fint även om det var svårt att försöka avsluta hårt som jag ville, eftersom energinivåerna var slut.
Toppar det med ett till distanspass imorgon med Farsta-gänget. Då borde man kunna få iallafall 4 timmar till även om de i vanlig ordning säkert inte blir så sammanhängande timmar pga alla små avbrott här och där. Blir det allt för mycket småstopp får jag göra solouppdrag igen. Började fundera idag på om det inte är det som saknas, de där passen när man själv hela tiden får vara vindbrytare och även psykiskt hitta glädjen i känsla och cykling, istället för sällskap. Sådant blir man hård av, hård ska man vara!
No comments:
Post a Comment