Tour of Jämtland, avslutat

Det var ett riktigt hårt lopp men också roligt och väl genomfört av Östersund CK redan på första upplagan. Tyvärr flöt inte organiseringen lika bra för oss så vi fick kämpa lite för att få till service och transport, men det löste sig till slut.

Sista etappen var kungaetappen på 21mil och 1800 höjdmeter fördelad på 3 bergspris.

Stack iväg i jakt på en grupp som hade fått lite lucka efter ca 18km, med tanken att kanske få lite försprång in i första backen. Så fort jag satt mig ner efter accelerationen så kände jag dock att jag återhämtat mig oerhört dåligt från fredagens bergsmålgång + backtempo och när klungan kom ikapp precis in i backen rasade jag i stort sett direkt igenom med oerhört försurande ben. Innan jag visste ordet av var jag efter, med 2,1 mil körda av dagens 21.

Med sällskap från 3 till så satt jag och funderade på vart jag kunde få tag i en bil så jag kunde kliva av och ta mig hem, när plötsligt karavanen närmade sig. Klungan hade slagit av i takten och redan innan bergspriset vid 4mil var jag ikapp igen och dagen var tillfälligt räddad.

När jag kommit ikapp insåg jag att en åkstark grupp hade gått lös, där vi hade Simon Galle med. Cykelcity låg och höll ett behagligt tempo i klungan så jag kunde återhämta benen efter bästa förmåga. Nedförsåknigen efter både 1:a och 2:a bergspriset var oerhört skoj och äntligen fick man också uppleva utförsåkning på serpentinvägar i tävlingsklunga, därmed hade ToJ gett ännu en punkt avbockad i "saker att uppleva".

3:e och sista bergspriset som gick upp till svenska gränsen var det tuffaste, inte så brant men lång. I roten på den backen blev utbrytningen inhämtad så nu blev det lite mer aktivitet med attacker och jakt på bergspriset. Med bara drygt 1,5 km kvar till toppen fick jag slutligen psykbryt och tappade helt enkelt skallen så pass att jag började släppa trots att jag inte låg på max, jag ville helt enkelt inte kämpa längre. När karavanen började passera fick jag dock oväntad och upplyftande hjälp ifrån Tomas Grönqvist som satt i Vallentunas servicebil och erbjöd en cola.

Det fick mig att köra på igen och även denna gång lyckades jag jobba mig ikapp en liten gruppetto som sedan jobbade sig ikapp huvudklungan och ännu en gång var dagen räddad. Nu var också de jobbiga delarna gjorda och det var bara att se till att sitta kvar de sista 5milen in till Åre och målgång där jag gick i mål i klungan. Slutligen kände jag mig nöjd att ha kommit igenom hela loppet, även om det kändes lite surt att de delade på tiderna i klungan vid målgång, tyckte det var lite för tätt för att tro att de skulle göra det, men antar att de chip vi körde med ger så exakt info att de vet precis vart klungan kan/ska delas.

Nu blir det lite vila och tillfrisknande för bröstet och sen ska vi se om man kan sätta nytt pers på ECI-milen när man kör med 55:a