Vätternrundan blev inte mer än en besvikelse för min del. Det var visserligen roligt att vara med som en del och hinna hjälpa till i den grupp som till slut lyckades ta sig in precis under 7-timmars gränsen som vi hade som målsättning: Ca 20 pers ifrån SUB7 gick in på 6:57.
Tyvärr var jag inte inkluderad i den gruppen då jag efter 15,3 mil hörde ungefär samma ljud som när man öppnar en cola-burk, fast från mitt bakhjul. I ca 10 sekunder hann jag önska att det var någon annan nära mig men sedan kände jag att jag åkte på ett tomt bakhjul och punkteringen var ett faktum. Jag hann få ifrån mig en högljud svordom innan jag stod stilla i total besvikelse och nederlag i vägkanten och såg gruppen försvinna i runt 50km/h, som det gick på långa sträckor i medvinden på långsidan.
Jag hade inte själv några saker med för att hantera en punktering eftersom jag bara hade en sak för tankarna, SUB7! Med punktering visste jag att det inte skulle gå och då kunde det lika gärna vara. När Vätternrundans servicebil stannade till bad jag därför om skjuts istället för att få hjälp med punkteringen. Fick åka med till Hjo där det blev lasagne och lite massage samt en lång väntan på "Brytbussen" för att slutligen ta sig tillbaks till Motala och gratulera de lyckliga starka som nu har en kanontid att komma med när de får den vanligaste frågan man får som cyklist i Sverige: "-Har du kört Vättern? På vilken tid?"
No comments:
Post a Comment