Blev ett bra pass på drygt 4timmar i trevligt sällskap med Thomas Nilsson och det var härligt att få känna på racer igen. Vad liten och behändig den kändes när man har blivit otäckt invand med den enorma laduvägen till cross som jag använt i vinter. Kvick och lätt var den också men tyvärr så kunde jag inte göra någon riktig utvärdering eftersom mina egna ben var allt annat än kvicka och lätta, redan i första backen lät de meddela resten av kroppen att de var motvilliga när jag skulle köra ikapp Thomas uppför en backe efter att ha fipplat med jackan ett tag.
Vi tog bilen ut till något större och öppnare vägar för att ha det lite torrare och finare. Där presenterade motvinden också sin existens och det gjorde så klart även sitt i att man kände sig trög.
Jag hade som förhoppning att kunna trycka på lite extra sista halvtimmen och känna på det som man måste göra när det tävlas, köra hårt i slutet. Några spurter på ortsskyltar hann vi med längs vägen men när det var en timme kvar så blev det dock smärtsamt tydligt att det inte var att tänka på någon hård avslutning denna dag. Vägen var lång, platt, öppen och rak och rätt in i motvinden. Vi båda var ovanligt jämnlikt mör också. Normalt är det alltid någon som har lite extra kvar och kör lite längre eller lite hårdare i sina förningar, eller som är lite mer sugen på att lägga in den där extra spurten eller extra rycket.
I detta fallet, intet! Vi båda trevade långsamt in i motvinden. Tyst stirrande på det egna framhjulet, jämnt snurrande på pedalerna utan tempoväxlingar, väl fördelat på dragjobbet där båda visste att det bästa vi kunde göra var att dela på det och köra lagom-lagom-lagom.
Vårt trevande hjälpte och till slut kom vi bort från den långa tröga motvinden och fick avrunda med lite tacksammare vind så man fick lyfta psyket lite innan det var dags att ta sig ann tvätt av alla kläder man hade på sig och det grustag man hade fått på cykeln.
No comments:
Post a Comment