Buffrat!

Bland julmaten så blev Ris a'la Malta framröstad som favorit åtminstone här på bloggen. Vet inte hur väl det speglar svenskar men det kanske speglar lite av oss cyklister i alla fall. Själv har vi aldrig Ris a'la Malta på julbordet men jag fick ett smakprov ändå på det julbord vi ordnade på jobbet. Mina egna favoriter var annars älgköttbullarna, den egengravade öringen direkt från fiskaren och jag blev även påmind om hur enormt goda de hemgjorda pepparkakor vår familj har recept på är.

Därmed har det definitivt ätits under julhelgen. Förutom en enorm massa hemgjord god mat så fanns där även en ännu större mängd snö.

Så inte nog med att man fyllde kroppen med julmat och goda efterrätter, det blev inte heller någon bra möjlighet att få trampa ur sig särskilt mycket av det. Juldagen blev 1½ timme trainer i garage, som kändes ovanligt lättsamt eftersom jag hade sällskap av Klas.

På annandagen hade vi sedan planerat in ett distanspass men kvällen före rådde SMHI folk att inte åka ut med bilen om man inte absolut behövde, så man började ana att en cykeltur skulle kunna bli svårt. Vid frukostbordet var det sedan bara att konstatera att det inte fanns en möjlighet. Skidor hade varit ett bättre redskap men inte ens då tror jag ett distanspass i det vädret hade varit genomförbart utan påföljande psykiska problem.

Istället blev det en tidigare försiktig bilfärd till Stockholm där jag smällde till med ett nytt trainerpass med Sufferfest i mörkret, vilket återigen visade sig vara oerhört effektivt för att göra intensiteten riktigt hög. Tyvärr är dock de passen inte särskilt långa så någon enorm förbränning handlar det inte om. Därmed flyter det troligen fortfarande runt köttbullar, pepparkakor och gravad öring i blodet. Undrar hur det skulle se ut om UCI fick för sig att göra ett bloddopningsprov på mig nu?