Sedan jag har fått tillfälle att köra ett distanspass även mitt i veckan i dagsljus så har jag änn mer upptäckt vilken underbar träning distanspass är, till på köpet så känns det som ett träningsform som min kropp svarar riktigt bra på.
Visserligen så är det 3 timmar som jag klämmer in på veckopasset precis på gränsen till vad som kan anses långt nog för att räknas som distans. Men det man vill åt, att bli trött av att köra på lugnare internsitet och inte bränna så mycket kolhydrat och istället lära kroppen använda fett och dessutom lära sig fortsätta köra när man är riktigt låg och trött, det kommer jag åt ändå. Särskilt eftersom jag kör passet när det normalt vore lunchtid vilket gör att när jag kommer hem är det långt efter den tid då kroppen normalt är van att äta lunch. Därmed är man redan långt nere i kroppsreserverna och kämpar.
När man går på de sista reserverna och nästan kryper in genom dörren och direkt fram till skafferiet så känns det som man verkligen blivit sliten av passet. Fördelen här är att så snart man fått i sig något vettigt att äta igen så rycker man upp sig rejält. Något som jag framförallt märkt är känslan i benen.
Efter ett av dessa pass är jag för det mesta tröttare i benen på kvällen jämfört med intervaller, särskilt i trappor. MEN, dagen efter känner jag mig närmast bättre i benen än innan passet, jämfört med intervallpass där tröttheten hänger i längre och påverkar, om än i mild grad, egentligen ända fram till vilodagen.
No comments:
Post a Comment