På gårdagens tur insåg jag att jag inte har känt på mjölksyra en enda gång på 2½ vecka nu. Allt sittande nötande känns som det gett lite driv, får ju ändå träning. Men med 1 vecka kvar tills jag är anmäld för att stå på startlinjen igen så har jag fortfarande inte möjlighet att trycka på i de övriga registren, använda efterbrännkammaren. Det oroar.
Egentligen är kanske inte loppet om 1 vecka hela världen. Men därefter följer Tour of Jämtland och en del andra viktiga starter där det gäller det att vara redo på alla möjliga sätt så man kan köra bra den sista delen på säsongen.
Utan att ha kört någon mjölksyra alls (och troligen med ett tag till innan jag kan börja göra det) så blir jag lite orolig för hur jag kommer svara på det, tåligheten kommer troligen vara rätt begränsad. Till och med under de mörkaste vinterperioderna känner jag på mer mjölksyra än jag gjort nu. Att kunna sitta med och nöta med i ett högt tempo tjänar inget till om jag ändå inte kan hänga med när det går riktigt fort och det där extra behövs, då är man direkt borta i ett elitlopp.
Rent wattmässigt kan jag visserligen köra på nivåer som är såväl mjölksyra som Vo2max men det är under väldigt begränsade tider eftersom jag inte kan låta andningen bli för häftig för då börjar bröstet hugga emot. Så det blir ändå inte mjölksyre eller Vo2Max träning för jag måste ge mig innan jag hållt på länge nog för att bli anaerob.
Förhoppningsvis gör min lila Iprenkur att det helt plötsligt blir bra så jag fort som attan kan lägga in en hel hög med hårda pass. Men "vis av erfarenhet" vet jag också att även om smärtan försvinner kommer jag vara tvekande att ge järnet i början, rädd att få ett bakslag, därför måste det försvinna väldigt snabbt om jag ska hinna släppa även de mentala spärrarna och gå för fullt när det är race.
No comments:
Post a Comment