Det var med krispiga smärtsamma ben som det var dags för tempo vid Odensala, på min favoritbana.
Var så smärtsamt i benen att jag var sugen på att sluta trampa och bara spinna lätt tillbaks till bilen och åka hem. Och det var ändå bara under uppvärmningen. Men jag var ändå inriktad på att försöka slå mitt pers på banan så det var bara att starta och göra det hårt. Pulsmätaren hade dött så jag fick försöka köra på känsla och eftersom känslan i benen var bara dålig så bestämde jag mig för att inte lyssna på känslan i dem alls, utan bara på andningen.
När jag började närma mig mål sneglade jag på min klocka och såg att det skulle bli svårt med något pers, men gav ända allt för att försöka. När jag stoppade klockan efter mållinjen var det med 40 sek sämre än jag tänkt mig. Trampade ur några minuter och drog sedan direkt hem utan eftersnack, besviken och lite sur.
När jag senare var hemma och började titta efter lite mer så visade det sig att det inte alls var så dåligt. Faktum var att jag hade tänkt fel på vilken minut jag skulle in på och jag hade kört på pers, med nästan en ½ minut! Som grädde på moset visade det sig också vara den bästa tiden, SMACK-vinst, rätt härligt faktiskt!
No comments:
Post a Comment