Eftersom det ofta är smärttröskeln man jobbar emot när det går som hårdast och är som mest avgörande så borde det väll vara idé att tänka på att träna även den och inte enbart hålla fokus på mjölksyretröskel? Det har jag iallafall försökt tänka nu under veckan efter min lilla olycka förra helgen som inte riktigt tycks vilja släppa taget om mina smärtnerver. Det är inte så jag vill skrika till när jag tränar men man känner av varje tramptag lite mer än vanligt och grimaserar gärna lite extra (något jag är extremt bra på ändå, någon som nånsin sett en bild där jag cyklar och inte ser döende ut?)
Det där med smärttröskel tror jag är något som 7-faldige come-back cyklisten Lance Armstrong också har haft som en stor fördel i sin senare karriär. Kontroversiellt att säga att han haft fördel av cancern men helt säkert är iallafall att han lärt sig utstå smärta på ett sätt som lär vara bortom de flesta av oss andra.
Tyvärr är min kropp en mes och valde att säga ifrån totalt när jag under lördagen hade släpat runt den på 4 timmars cykling runt Södertörn. "-Nu får det lov att bli vila" sa den och såg till att ersätta (sön)dagens planerade tur med slemmig hosta, huvudvärk och febersvängar.
No comments:
Post a Comment