Med Tour of California kunde man börja titta lite på sändningar av cykel för första gången för året och tankarna dras osökt lite extra mot den egna kommande säsongen.
Tour Down Under gavs visserligen mycket medialt utrymme också pga en viss 37-årigs återkomst, men det var ändå inga direktsändningar att följa och om jag får säga det själv, ingen RIKTIG action då det handlade om idel spurtuppgörelser.
När ToC drog igång gav det dock ingen direkt längtan till säsongen. Regn och kyla är inte bara tråkigt att cykla och tävla i, det gör dessutom tävlingarna tristare att se. Av nån anledning så är det inte roligt att se huttrande, blöta cyklister påklädda med allt som de kan få ifrån följebilen. Lika lite som det är roligt att vara där själv.
Gillar bättre att se ordentliga bergsetapper i obarmhärtig sol och värme, helst med topp10-cyklisterna villt attackerande varandra utan särskild eftertanke och funderingar över kommande återhämtning.
Den hemska tankeställaren är ju: Ska man verkligen skall kunna kräva att få se sådana etapper samtidigt som man efterkräver helt dopingfria cyklister?
De cyklister som kommer i åtanke först vid sådan körning är just de som sedan åkt dit för doping. Alla främst bland underbara attackcyklister finns naturligtvis Vinokourov, som fick väldigt många att favorisera honom för sin oerhört attackvilliga åkning, men åkte dit rejält!
Kan man köra på det enormt publikfriande attacktokiga sättet i de värsta bergen och sedan vara med för att fightas nästa dag i ett stort etapplopp?
Jag vet själv att de dagar när man verkligen känner sig i form så kan man attackera ganska tankelöst och ändå återhämta sig väldigt bra för att vara där igen för nästa försök. Men det är inte i de enroma bergen och i ett 3 veckors etapplopp i proffstempo som jag pratar om då. Där kanske man måste använda sig lite mer utav Lance's gamla återhållsamma taktik för att klara av det!?
No comments:
Post a Comment